Tänker

Ibland tänker jag varför så mycket elände måste hända i världen? Varför så mycket sorg, bedrägeri, sjukdomar... Varför folk förlorar sina nära och kära på absolut svåraste sätt, i svåra smärtor och fruktansvärda sjukdomar? Hur skulle värld se ut idag om synden kom inte in? Det skulle jag så gärna vilja veta. Jag brukar fantasera om den perfekta världen, utan sorg, utan förluster, med mycket kärlek, glädje, vänskap... Om vi bara fick uppleva sådant. Iaf idag tänkte jag på en av mina absolut bästa vänner. Det är min farmor jag pratar om. Hon gick bort till Herren för två år sen. Jag älskade och jag älskar henne fortfarande. Hon var det ända person som jag kunde berätta allt för. Hon var som en andra mamma för mig, min bästa vän, min underbara farmor, ett exempel på hur en människa ska vara. Hon var en förebild för mig. Tack vare henne jag är den person jag är idag. För det ska hon få ett stort tack. Men jag undrar varför hon fick lida så mycket, varför det grymma öde har träffat just henne? Varför de smärtor kunde bara inte gå förbi henne? Önskar att hon aldrig upplevt sådant. Är det okej om jag delar några saker med er? Jag vet att det här kommer att vara svårt för mig och att efter det jag kommer att gråta ännu mer, men iaf ska jag berätta det som ligger på mitt hjärta just nu. Okej så att börja. För typ två och en halvt år sen fick vi besked att farmor har fått skelet cancer som utvecklades så fort. Läkarna gav henne max tre månader att leva. Oh vad jag grät när jag fick reda på det. Vi försökte vara glada och dölja det från henne, men hon kände att nåt var fel, och hon hade rätt. Efter denna dagen började hon må allt väre. Hon var säng bunden i tre sista veckor av hennes liv. Mamma och jag var hemma med henne dock pappa och min bror jobbat så mycket för att få in pengar för hennes medicin. Vi hoppades att hon kommer att bli bättre, vi trodde på det. Men ändå efter nästan tre månader dog hon. Denna dagen kan jag inte glömma även om jag vill. Det gör så ont i hjärtat att se en person lida så mycket. Ständigt skrikande, gråt, smärta. Oh Gud. Hon fick diabetes på grund av starka mediciner och jag fick ge henne insulin. Att sticka henne varje dag för att ge henne insulin, det var värsta jag gjort i hela mitt liv. Men man var ju tvungen. Och sen dog hon. Oh, jag måste sluta nu. Det gör ont i hjärtat att prata om det. Men utan att ha några skuld känslor säger jag att jag hatar cancer av hela mitt hjärta. Jag önskar att den bara försvinner ur människors liv och aldrig återvända. Och den ska försvinna för att den är besegrad. Till alla som har upplevt ett sådant förlust som jag gjorde, så vill jag uppmuntra er att inte ge upp. Det som har hänt, har redan hänt, men vi måste fortsätta leva iaf. Det tar tid innan alla sår läker, men före eller senare det kommer att bli bättre. Ni som kanske har sjukdom, ska inte ge upp heller. Bara tro. Mirakel kan hända även idag. Om det var inte min farmor, det är säkert du som kommer att bli frisk. Så snälla fortsätt tro och Gud välsigna er.